HeadHouse
Elin Lundgren and Petter Pettersson Performance: 8-10 March, 2012</span> Head House is a term from the transport – and railway sector and is used to define the part of the railway station, which not includes the railroad tracks and platforms, but the part that consists of baggage facilities, toilets and waiting rooms. Lundgren & Pettersson got inspired by the meaning of the word and interpreted head house in the form of a non-place. A place that points to another direction, another activity. A place that suggests a movement. A place with entries and exits, nooks and meanderings. In extension a place for free thought. The playground for HeadHouse was a house construction without a roof, like a labyrinth system of rooms and corridors populated by about twenty actors wearing predator masks. From the outside, loud laughter was heard, the sound of crushed porcelain and piano playing. Throughout the installation, a recorded monotonous voice sounded like a mantra. The voice repeats directional words; – forward, forward, straight, behind, left, right, down, on, on, stop, still, forward. Events and scenes within the construction could be taken from a violent dream or an absurd fable but stripped down and reproduced at a slow pace. The visitors first went into an anteroom. A woman with an owl mask tied a red thread around their wrist, then they were taken further into a waiting room, a head house. Speechless women in animal masks with identical cuts on their necks moved like curious animals around the visitors. A game took place alternately between the women. They took turns playing dead lying in the corridors where visitors were forced to step over them. In one of the rooms, two animal women embraced each other in a quiet endless dance accompanied by a young lynx boy at the piano. High up on a shelf in another room sat a marten girl. Gold-edged plates stood piled next to her on the shelf. Every now and then she took a plate and dropped it on the floor. A young girl moved vigilantly in the corridors and rooms of the house and occasionally aimed her pistols at selected visitors. Performance: 8-10 March, 2012 Head House är en term från transport och järnvägssektorn och används där som beskrivningen på den del av en tågstation som inte inrymmer järnvägsspåren eller plattformen, utan den del som består av bagagefaciliteter, toaletter och väntrum. Lundgren & Pettersson har inspirerats av ordets betydelse och tolkade head house i form av en ickeplats. En plats som pekar mot en annan riktning en annan aktivitet. En plats som föreslår förflyttning. En plats med ingångar och utgångar, vrår och vindlingar. Och i förlängningen en plats för en fri tanke. Spelplatsen för HeadHouse var en huskonstruktion utan tak, likt ett labyrintsystem av rum och gångar som befolkades av ett tjugotal aktörer iklädda rovdjursmasker. Redan från utsidan hördes höga skratt, ljudet av krossat porslin och pianospel. Över hela installationen ljöd en inspelad monoton röst som ett mantra. Rösten upprepar riktningsord; – forward, forward, straight, behind, left, right, down, on, on, stop, still, forward. Skeenden och scener inne i konstruktionen skulle kunna vara tagna ur en våldsam dröm eller en absurd fabel men avskalade och återgivna i ett långsamt tempo. Besökarna gick först in i ett förrum. En kvinna med ugglemask knöt en röd tråd runt deras handled, sedan fördes de vidare in till ett väntrum, ett head house. Stumma kvinnor i djurmasker med identiska skärsår på halsen rörde sig likt nyfikna djur runt besökarna. Ett spel pågick växelvis mellan kvinnorna. De turades om att spela döda liggande i korridorerna där besökarna tvingades kliva över dem. I ett av rummen omfamnade två djurkvinnor varandra i en stilla oändlig dans ackompanjerad av en ung lodjurspojke vid pianot. Högt uppe på en hylla i ett annat rum satt en mårdflicka. Guldkantade tallrikar stod travade bredvid henne på hyllan. Då och då tog hon en tallrik och släppte den i golvet. En ung flicka rörde sig vaksamt i husets gångar och rum och siktade då och då med sina pistoler mot utvalda besökare. Längst in i systemet av rum, stod en räv och en varg, omsorgsfullt broderande röd tråd på en död dovhjorthjortskropp.
HeadHouse
Duration: 3 Hours</span>
Participants: Helena Pataki, Emma Tsirk, Victoria Roos, Filippa Linse,
Emma-Cecilia Ajanki, Josefin Snygg, Kristina Bergel, Ellen Malmberg,
Katarina Ernborg, Kyllike Engström, Hanna Nygren, Märta Helander,
Kirsti Øibakken Pedersen, Selma Kjellsson, Sofia Pontén, Lo Pettersson- Lundgren,
Linda Grantah, Elin Lundgren and Petter Pettersson.
At the back of the system of the rooms, stood a fox and a wolf, carefully embroidering a red thread on a dead fallow deer’s body. The smell of a dead animal was pervasive.
Duration: 3 Hours
Participants: Helena Pataki, Emma Tsirk, Victoria Roos, Filippa Linse,
Emma-Cecilia Ajanki, Josefin Snygg, Kristina Bergel, Ellen Malmberg,
Katarina Ernborg, Kyllike Engström, Hanna Nygren, Märta Helander,
Kirsti Øibakken Pedersen, Selma Kjellsson, Sofia Pontén, Lo Pettersson- Lundgren,
Linda Grantah, Elin Lundgren and Petter Pettersson.
Elin Lundgren och Petter Pettersson (f.1973 resp. 1972) har arbetat tillsammans med bild- och scenkonst i olika former sedan 1999 och är grundare till publik- och kritikerrosade Lilith Performance Studio i Malmö. I arbeten som ofta berör utanförskap, våld och misslyckanden bygger de sina verk som levande bilder med en absurd rå humor och ett avklätt dokumentärt berättande. Lundgrens och Petterssons intention är tydligt politisk utan att för den skull staka ut någon korrekt och säker väg. Deras gemensamma beröringspunkt ligger i det skeva och ofullbordade. De belyser båda allmänmänskliga frågor om saknad och sorg i sina respektive konstnärskap.
